Hej hej :)

Vi har fått e-mail vänner på engelskan ifrån Louisiana som ligger i USA. :)

Jag tänkte lägga upp min "väns" mail här nedan :)

                                   Hey :)

Dear friend, My name is Chrissy! This is my first ever PenPal! I cant wait to get to know you! Im going to tell you a little bit about myself. I'm a cheerleader i've been cheering since I was in the second grade. I don't plan on stopping cheer! I'm twelve years old and I have been going to Evangel my WHOLE life! I have a bunch of friends here, hopefully we can get to be friends too! My favorite colors are blue, yellow, and purple. Do you have football in there? My favorite American Football team is The Saints. Anyways we about to get work started! Can't wait to get to know you!

Bye-bye, Crissy!

                                 Annorlunda.
Annorlunda för mig är någonting bra. För vem vill vara som alla andra? Då skulle man inte kunna säga att någon är unik och att det bara finns en av dig. Så igentligen är alla anorlunda på något vis, så det är inte bara just en person som skiljer sig från mängden utan det gör vi alla fast kanske på olika sätt. 

De som blir mobbade har oftast dåligt självförtroende och tror att de är annorlunda på något vis och att det är anledningen till att de blir utsatta för mobbning. Det är sant att de är annorlunda, men de är inte anledningen för då skulle ju alla vara mobbade? Och anledningen finns igentligen inte, för det finns verkligen ingen anledning att bli mobbad. 

Känslan av att bli mobbad är nog tung, ensam och kall. Tanken på att inte ha några vänner som de flesta andra har är nog värst. Och tjatet om att man inte är ensam om det, att det finns folk som har det värre gör nog att man känner sig bortglömd. Varför ska man alltid tänka på alla andra som har det värre när det väl är synd om sig själv? Är det för att personer i ens närhet är rädda för att ta sårade och ensamma personer under sina vingar? Folk borde sluta sopa alla problem under mattan, alla problem kommer välla ut från gömstället till slut ändå. Vi har bara ett liv och det borde vi ta vara på och inte slösa bort tiden genom att stå och kolla ner på folk som har de sämre än dig själv. Ta dom istället under dina vingar och försök iallafall att uppmuntra personen en gång istället för att bara stå och kolla på. Ett försök värmer iallafall för stunden och man är glad bara någon bryr sig och gör ett försök även om man inte lyckas särskillt bra.

Min egen upplevelse av detta var när jag gick på lågstadiet. Jag kom till en ny skola utan vänner och fick dessutom inga vänner på tre år. Jag satt alltid på en bänk och kollade på de andra barnen som lekte och skrattade, det enda jag fick var blickar lite då och då. Det var tre tjejer som alltid spionerade på mig och skrattade åt mig och känslan var hemsk. Mamma sa till läraren och läraren tog upp det i klassen, men allt som hände var att de andra barnen gav mig fler blickar. Men efter två eller tre år så vågade jag gå fram till de lite äldre barnen och frågade försiktigt om jag fick vara med. Hjärtat bultade så hårt att det nästan gjorde ont. Det jag fick till svar var att jag inte fick vara med för att jag hade en ful jacka. Jag tyckte också att den var ful. Det var en senaps-gul dunjacka så jag såg jätte tjock ut. Jag började gråta och gick långsamt tillbaka till bänken jag alltid satt på. En lärare fick syn på mig och frågade varför jag grät så jag berättade vad som hänt. Vi gick fram till de stora barnen och läraren sa till dom, sedan fick jag faktiskt vara med. Efter ett tag blev jag lite bekant med tjejerna jag nämnde i början av min upplevelse och idag är de några av mina närmaste vänner och en av dom är min bästis.

Folk borde alltså som sagt iallafall försöka stötta personer som har det jobbigt även om det är svårt.

Hej hej! :)

I tisdags blev jag inlagd på sjukhus för att genomgå en undersökning om jag ska fortsätta med min spruta eller inte. Jag är extremt nål rädd så jag fick lustgas. Förra gången jag fick det så kände jag ingenting, men nu kände ja och det gjorde skit ont! Men lustgasen gjorde ju så att jag ändå var lugn och låg stilla. Allt annat gick bra när dom spolade nålen och sånt men sista gången dom skulle spola så gjorde det svin ont! De skulle igentligen spruta in nån slags medecin efter det men eftersom det gjorde så fruktansvärt ont att spola så total vägrade jag. De tog ut nålarna och frågade om jag kunde gå med på att svälja en tablett och de gick jag med på, men sedan kom de in och sa att de hade pratat med doktorn och han hade sagt att jag skulle få en spruta istället så jag fick panik! Jag fick ju lustgas men jag kände dock sticket och det gjorde jätte ont! Men det var värre när de satte nålarna i armen och handen. Men nu är jag hemma och mår iallafall bättre men känner mig inte riktigt tillbaka på spåret igen om man säger så. Jag har fortfarande ont i armen sedan de spolade sista gången. 

Jag har nyss skrivit klart en uppgift och skickat den till min svenskalärare :)

Den blev sådär :/ Jag kan lägga upp den i ett nytt inlägg sedan :)

Ha de bra, för de kommer inte jag ha så länge jag har ont i armen '-*